Glömde bort att blogga från tisdagens lektion, så jag gör det nu istället.
Eftersom jag lovade Mats att detta skulle bli ett lite längre inlägg än vanligt, så är det ju bara att låta fantasin flöda och börja skriva.
Tisdag kl. 07.00. Väckarklockan ringer, en ny dag nalkas. Detta är dock inte vilken dag som helst. Det är tisdag, vilket betyder rörlig bild i maclabbet. Tröttsamt stiger jag upp ur sängen, glor ut genom fönstret, ser en lite nedstämmande grå himmel. Men ändå känner jag på mig att dagen kommer bli bra. Efter en liten frukost så är jag redo att bege mig av, mot skolan.
Dagens första lektion är rörlig bild.
Mats låter oss pc-vana bekanta oss vid macarna ett tag. Man fick den där pirrande känslan i hela kroppen, precis som den man hade första skoldagen (om ni nu kommer ihåg den) så fort man öppnade safari. Ja, ni kan ju tänka er, det är inte alls ofta man har chansen att sitta på en mac!
Efter vi har fjantat runt lite på ”våra” macar så börjar dock allvaret. Mats berättar för oss att idag är dagen då vi ska göra vår första film på tullängsskolan. Nervositeten stiger till taket. Inte ett ord yppades i klassrummet. Alla hade nog sina egna tankar om så väl vad filmen kan komma att handla om, i vilka grupper vi ska arbeta i, om vi får välja grupper själva eller delar mats in oss i tvångsgrupper m.m.
Efter de pinsamma sekunderna av tystnad hör jag Mats röst. Han berättar att vi ska göra en film på ca 25, 30 sekunder. Filmen ska innehålla två stycken skådespelare vars uppgift är att sitta mittemot varandra med ett bord framför dem. Lika pinsam tystnad som tidigare nämnt ska infinna sig i filmen. De två skådespelarna ska kolla på varandra. Efter några sekunder ska en utav de två resa på sig, sekunden efter ska den andre göra detsamma. De ska gå mot varandra, möts halvvägs, kollar på varandra, sedan, totalt antiklimax, de två ska bara gå förbi varandra och sätter sig på varandras platser.
För många av er kanske detta manus verkar bisarrt, men jag vet att vissa av er tycker detta är rena mästerverket, som förtjänar en eller annan Oscar.
Nåväl, tillbaka till lektionen. Jag blir inbjuden av Paulina att gå med i hennes, Fannys och Albins grupp. En inbjudan jag bara inte kan tacka nej till, det är ju inte direkt några blåbärslirare jag ska göra en film med.
Vi skrev vårt manus snabbare än kvickt och det tog inte lång tid innan Albin fann kameran.
En utav de två rollerna skulle spelas av mig och den andra av den mycket meriterade och skickliga skådespelaren Fanny Nordin.
Dags för första och så väl enda tagningen.
Jag och resten av gruppen hade ställt i ordning en scen utan dess like. Förhållandena var perfekta, jag visste att detta skulle bli en lyckad tagning.
Albin hade precis satt på kameran, nu var det bara för Fanny och mig att leva oss in i våra roller. De första sekunderna börjar bra Fanny sköter sitt jobb precis som hon ska (ja ni minns väl när jag berättade hur skicklig skådespelare hon var.) Mina talanger är dock inte lika fullbordade som hennes. Jag tappade koncentrationen för ett ögonblick och börjar fnissa till lite. Även Fanny börjar då skratta, men jag är säker på att hon skrattar åt mig och inte med mig. Men den som är med i leken får leken tåla, tänkte jag. Så jag är redo för att ta om scenen. Tredje gången gillt har man ju hört förut, men så blev det icke i detta fall. Andra tagningen blev alldeles utmärkt, inte minst tack vare Fannys fina skådespel.
Som vi alla vet så går ju tiden fort när man har roligt. Så när vi sneglar upp mot klockan ser vi att det var hög tid att sluta dagens lektion av rörlig bild. Vi i gruppen tackar varandra för vårt strålande jobb och går sedan in till Mats.
För honom förklarar vi att vi tyvärr inte hinner blogga för dagen, men vi lovar dock att göra det hemma. Efter jag hade lovat det tillade jag att det skulle bli ett lite längre inlägg än vanligt, vilket man onekligen kan säga.
Inte sist och inte minst vill jag tacka alla tappra själar som har orkat läst ända hit ner, jag hoppas att det inte var allt för plågsamt för era ögon.
För detta inlägg förväntar jag mig av Mats att bli utnämnd till månadens bloggare, årets no-life, veckans krönikör samt lite annat härligt.
Förväntar även att detta inlägg ska vinna priser som ”veckans inlägg-priset,” ”T1dides längsta inlägg genom tiderna-priset(793 ord)” samt ” Årets mest stilrena inlägg”
Sköt om er nu, vart än ni nu befinner er!
Henrik
